GIK:s supporterforum

I min förra krönika, inför säsongen 2007/2008, siade jag om att GIK skulle sluta antingen etta eller tvåa i serien. Denna spådom föll in, men som alla känner till så var det efter ganska mycket nagelbitningar de sista matcherna.

Efter att våra hjärtebröder genomfört en nästintill succéartad höstsäsong (två förluster, två kryss, resten vinst) så gjordes en omstart efter nyår. Omstarten innebar sex vinster, fem förluster och ett kryss innan playoff:en mot Tyringe drog igång.

Orsaken? Kriget mot alla bakterier och virus förlorades gång på gång.

När det var som allra värst tror jag GIK stod utan 11 ordinarie spelare. Brakförlusten med 8-1 mot Partille i sista matchen gjorde nog att de flesta trodde att allt var kört, men vi åkte ner till Tyringe med ett mycket sargat lag och en handfull juniorer för att avsluta jobbet, fortfarande med målet i sikte: att kämpa mot division 1.

Att den första matchen vanns med 5-4 får nog faktiskt räknas lite som en sensation, med tanke på den sjukstuga som GIK hade i bagaget. Tyvärr tog orken ut sin rätt i de två övriga matcherna, Tyringe var i ett par växlar för höga och vi orkade inte gå hela vägen. Eller för att citera #15 CJ: "Vi fick aldrig en ärlig chans i kvalet".

Det jag fann en smula lustigt med situationen är att vår kära ärkerival Vänersborg trodde på fullaste allvar att tränare Spaak hade "ställt av sina bästa spelare för vila" när seriesegern var säkrad. En viss sportchef hade även yttrat "Det är förbannat dåligt och osportsligt av dem!", och jag kunde inte undgå att skratta högt. Det är på gott och ont när människor saknar fakta och diktar upp historier för att få händerna passa i deras handskar.

Men, allt detta är historia. Nu börjar som sagt en ny säsong, och det med en premiärmatch på hemmais mot Hanhals. Hanhals fick en trögstart förra säsongen och hade runt sex eller sju raka förluster innan man vaknade till liv och tog stora kliv framåt. Facit för GIK mot Hanhals förra säsongen är 3-2, 4-4 och 7-7. Premiären kan med andra ord bli riktigt intressant.

Så vad har hänt i GIK sen sist?

Åtta spelare har försvunnit, tre externa spelare har tillkommit, och sex juniorer har tagit klivet upp till seniornivå. Att CJ och Lönn försvunnit gjorde nog att de flesta såg ett stort hål rivas upp i GIK, ett hål som blir svårt att täppa till och som innebär att GIK rasar ner i det bottomlösa hålet.

Men, det är viktigt att i det här fallet påpeka att en (eller två i detta fall) spelare är inte hela laget. En trupp består av 20-25 duktiga hockeyspelare, och att påstå att två personer skulle dra ett helt lass säsongen igenom vore att drömma långt uppe bland molnen. Eller som man säger; "spelare kommer och går, karman består". Det vore en annan sak om två personer försvann från truppen mitt under pågående säsong, men under försäsongen har det tillkommit nya spelare som tränats upp från
grunden, och därför blir det till ingen nytta att tänka i gamla banor.

Ett bra exempel på detta är Wayne Gretzky, den levande legenden från NHL. År 1988 tog Edmonton Oilers, med Gretzky i täten, segern i Stanley Cup efter en finalvinst på 4-0 i matcher. Wayne Gretzky plockade inte mindre än 43 poäng i slutspelet (12 mål, 31 assists) på 19 matcher. Det är 2.2 poäng per match, och detta var något som säkerligen kändes för supportrarna i Edmonton när Gretzky ett par månader efter vinsten försvann till LA Kings. Känslan hos supportrarna i Edmonton var nog i klass med
GIK-supportrarna vid beskedet att vårt radarpar CJ/Lönn skulle försvinna.

Två år senare spelade Edmonton i Stanley Cup igen och vann ytterligare en gång - till råga på allt mot samma lag (Boston Bruins)! - och på vägen till denna vinst hade Edmonton spelat ut Gretzkys LA Kings med 4-0 i matcher i kvartsfinalerna. I det skedet kan jag sätta en krona på att ingen i Edmonton saknade Gretzky, som alltså försvann två år tidigare.

Sensmoralen här är att det hål som uppstår när en nyckelspelare försvinner faktiskt går att täppa till. Till och med vågar jag påstå att en förstärkning av tilltäppningen går att göra så stark att det på nytt börjar brinna i Lunnevi när alla supportrar blir sjövilda då GIK rasslar näten!

När det gäller de nytillkomna juniorerna så kan jag inte säga annat än att varenda en av dem har imponerat. Från ifjol minns vi unge Wulcan och Halldin som båda visade framfötterna, och jag vill påstå att båda dessa har växt till sig ordentligt under försäsongen och träningsmatcherna.

Eller för att citera vår kapten Larsson: "Ett litet utropstecken i år lär nog bli Johan Wulcan. Jag tryckte till honom lite i sarghörnet, han kändes riktigt stabil". Wulcan provtränade med Malmö och var på väg bort från oss, jag blev glad för hans skull att han skulle få chansen att utvecklas ännu mer. Jag minns inte varför han kom tillbaka till GIK, men fortfarande är jag lika glad för att få ha kvar honom.

Vi har fått två Emil Andersson, och Emil med nummer #26 har skapat rejält med nätfladder hos motståndarna. 19 år gammal, nykomling i GIK, och visar redan var skåpet ska stå genom att visa upp sig själv; det är fostran det!

Ewes axel verkar i övrigt ha läkt till fullo, något som kommer att komma laget till nytta. #28 Ewe är, precis som #4 Lars, känd för sin snabbhet, sitt outtömliga viljeförråd att komma till avslut och sin ruggigt vassa teknik.

Jag minns särskilt två tillfällen under träningsmatcherna: Den första var när Ewe roffade åt sig pucken under ett pågående motståndaranfall, satte i högsta växeln, drog förbi samtliga spelare på isen och enkelt petade in målet efter en lätt fint förbi målvakten.

Det andra tillfället var i sista matchen mot Uddevalla förra söndagen. Johan Bernsand hade precis fått 5+20 minuter och fick lämna isen. Efter 101 sekunder i ett anfall så stal vår nye tjeck Lubomir Cerny pucken och skickade vidare till #4 Lars som i sin tur spelade harpa på växellådan och fintade bort hela Uddevalla, gick solo och satte 2-0.

Många av hjärtebröderna har som de jag nämnt här ovan alldeles unika talanger och egenskaper, och det är när dessa sätts på prov som det genomsyrar en härlig känsla i att vara GIK-supporter. Spelarna spelar med hjärtat, har en obeskrivlig förmåga att vägra förlora, är ruggigt tekniska och är dessutom väldigt ödmjuka. Nu är jag partisk, men jag vågar påstå att det mellan oss supportrar och spelare i GIK existerar det en symbios - även om den inte alltid är synlig - som är svårfunnen för de övriga
lagen i vår serie.

Det enda som jag ser saknas just nu är mer aktivitet hos "den sjätte utespelaren" hemma i Lunnevi: läktarsupporten. På bortaplan hörs och syns vi, men inte hemma. Jag har funderat och funderat, men inte lyckats komma fram till varför det är så. En dröm denna säsongen vore om vi lyckades infria det mål vi hade förra säsongen; att starta en riktig supporterklubb.

När läktaren kokar av jubel och rinken glöder av lava efter hjärtebrödernas skridskoåkning, då ser vi nog alla vårt gemensamma mål: Division 1. Resan påbörjas i Lunnevi om knappt 47 timmar.

All aboard!